torsdag 13 juli 2017

Att köra ända in i kaklet

Det har gått en del snack om semestertider nu och att folk verkligen behöver en semester på grund av ett krävande projekt eller en krävande chef. Det man läser mellan raderna är ofta att man mår dåligt, man mår så dåligt så man behöver få ur sig på sociala medier att man mår dåligt. Det kan klart bero på många saker, kanske är man arbetsskygg eller lat? Jag tror inte det handlar om det, jag tror det handlar om det drivande samhälle vi lever i. Där står man antingen står som vinnare eller försvinner helt och man driver på som någon sorts draghäst för att få upp tempot på sina kollegor. Alla vill göra bra ifrån sig, eller?

Jag har länge studerat min arbetsplats och jämfört denna med tidigare arbetsplatser, en plats för vänskap och för gemensamma mål. En plats där likasinnade människor möts för att göra en grym arbetsinsats varje dag för att kunna gå hem när klockan för arbetsdagens slut slår. Så har det inte varit på alla platser dock. Vissa gånger har man undrat om de jobbar alls, det är fullt i fikarummen från morgon till kväll och man stöter gång på gång på personer som tycks fastnat vid kopiatorn med ett sms eller ett väldigt viktigt mail.

Var går gränsen för vad som är hälsosamt på en arbetsplats. Är det kanske så att man drivs pga kollegor eller för nästa lönesamtal? Men hur försvarar man då dem som aldrig tycks arbeta mot dem som sliter från 15-30 minuter innan arbetstiden börjar till 15-30 minuter efter arbetsdagen är slut. Kontentan blir den samma i princip och för den som visar framfötterna så är en lönehöjning på 2,5-3% en vinst men för dem som ägnar sin tid åt helt andra saker en lönehöjning på 2,2-2,5% ett nederlag? Vad förväntar man sig egentligen och varför förväntar man sig det. Det är ingen som bett dig sitta 30 minuter extra utan betalt heter det.....

Många av oss vet att den där rapporten som chefen frågar efter 16:45 och som skall användas imorgon gärna ska vara klar innan du går hem.

Vad är det då som gör att vi sitter kvar och gör den? Jo för att man vill visa framfötterna, man vill visa för sin omgivning att man är dedikerad åt sitt arbete och sin uppgift på arbetsplatsen. Ger det oss något? För vissa går det väldigt bra att skapa en karriär på detta sätt men för många stannar man kvar som den där som fixar allt man ber om. Vad får man tillbaka? en klapp på axeln räcker för mig säger en del.. men kommer verkligen den där klappen? Får man verkligen de erkännande man vill ha?

Nu har jag arbetat ca 8 år inom min branch och jag är fortfarande väldigt färsk i gamet. Jag har tagit en del elefantkliv mot vad min målbild var från början. Många klappar har det blivit och det har pushat mig till att leverera till varje pris. Men till vilket pris?

För några år sedan vaknade jag en morgon av att jag var illamående. Inte som efter en bakfylla, utan som att jag inte var förtjänat av det. Frukosten gick inte att svälja, ögonen gick i kors men jag beslutade mig för att gå till jobbet för det var ju trots allt månadsmöte. Jag kom till jobbet och kände mig svag, kallsvettig och allmänt desorienterad. Lösenordet till min dator, där tog det stopp först. Hade ni frågat min dagen innan hade jag kunnat alla mina egna lösenord och mer än hälften av våra kunders portnummer men denna dag stod det still. Jag kollade mot min kollega och bad honom återställa mitt lösenord, han frågade om jag mådde bra för jag såg lite blek ut. Jag svarade honom ärligt att jag inte hade någon aning. Jag mådde men jag visste inte vad. Det var som om en enorm osäkerhet på min prestationsförmåga hade sköljt över mig. Min teamchef kom förbi mitt skrivbord och frågade efter den där rapporten han hade bett mig plocka fram innan vi gick hem igår.. Jag tittade på min inloggningsskärm och på honom och tillbaka på min kollega och jag kände hur jag sjönk genom stolen. På lunchen hade jag fått upp farten igen och var väldigt spänd över de nya kunder som var på väg in och som jag skulle få ta hand om helt själv. Det skulle sättas rutiner och supportvägar för dem inkommande samtal och ärenden som kom in. Kort sammanfattat, "life was good" och morgonens känsla var som bortblåst.

När jag vaknade nästa morgon så hade jag samma känsla som morgonen innan och jag fick springa till toaletten för att inte kräka ner min säng. Jag ringde till jobbet och sjukade mig och sa att jag nog hade ätit något dåligt dagen innan. Tillbaka fick jag en tung suck som hördes som ett "jaja.." kom tillbaka när du mår bättre och krya på dig. Jag mådde likadant under några dagar sen var jag tillbaka på jobbet. Kollegorna undrade vad som hänt och jag svarade att det antagligen handlade om en matförgiftning. Men efter en vecka på jobbet var det tid igen och jag uppsökte läkare. Utan att ha tänkt på det konstaterade vi att jag sov i snitt 3 timmar sammanhängande sömn / natt och jag hade en vilopuls som var långt över det normala. Jaha, vad betyder detta? "Du är utbränd" sa läkaren och jag tittade stumt på honom.. men jag är ju bara 2X år hur är det möjligt? Ja säg det, du kanske jobbar för mycket? Jag började skriva ner mina dagar varje kväll, vad jag gjorde och vad jag åt och hur många timmar jag satt med telefonen / dag. Något som kändes som då och då var mer eller mindre en rutin.

Jobbet började vid 8, jag var där strax efter 7. Min lunch blev allt som oftast förskjuten från 12 till klockan 12:40 då jag hjälpte kollegor lösa arbetsuppgifter. 13 var det dags att arbeta igen och det blev ibland både 17:30 och 18:00 innan jag rörde mig hemåt. Allt för att inte ligga efter dagen därpå. Min teamchef kom inte allt för sällan in och frågade vem som ville jobba över för att komma ifatt och en extra slant tackar man inte nej till. När jag väl kom hem så försökte jag ta mig till gymmet. Ibland blev det av och ibland inte. Jag läste sedan igenom mailen från jobbet och gjorde jag inte det så var det 2-3 kvällar i veckan jag fastnade i en mail korrespondens fram till 01:00 från någon säljare som behövde något morgonen efter. Jag minns också att jag skrev ner hur många gånger jag var uppe / natt för att antingen ta något att äta eller för att duscha. Något måste man ju göra när man vaknar rastlös.

Efter ett tag gick jag tillbaka i mina anteckningar och insåg att detta inte var normalt. Jag frågade en kollega om han ville se över mina anteckningar och han instämde. Det var definitivt inte normalt. Jag tog då ett samtal med min teamchef som inte verkade förstå vad jag menade... inte alls. Vi skiljdes som ovänner och jag åkte raka vägen hem trots att klockan säkert inte var mer än 16:00 men det struntade jag i.

Många veckor gick innan jag till slut kom ur det pga kontoret skulle flyttas och vi skulle behöva flytta 30 mil för att få jobba kvar. Jag blev kontaktad av en gammal kollega som behövde folk och ja folk de var jag det.

Mitt råd till er som är 2X år och känner att ni inte hinner med er själva. Stanna upp och tänk efter, det är inte värt det. INGEN kommer tacka er den dag då ni inte orkar resa er ur sängen eller ni behöver sjukskriva er pga ni inte kan sova.

// OlaSlayer

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar