Dolda budskap, hur blir ekonomi roligt? 2/2

Lura låter så hemskt men är det inte det vi egentligen behöver? Lura den del av hjärnan som säger åt oss att oj en glass hade varit gott, jag köper en sådan (när vi ser en glass skylt). När vi konsumerar så fylls en plats inom oss och tuggar man på i vardagen utan att tänka efter i ett så kallat vanebeteende.

Våra vanor ser alla olika ut och vanorna kan vara bra och mindre bra. Några springer innan jobbet, andra kör inom och tar en kanelsnäcka på macken och detta är oftast ingenting som händer en gång utan det är en tanke och ett mönster som man ger energi och tid.

Vissa vanor gör vi trots att vi inte ens tycker om dem. Som en kina buffé, hur ofta är det man äter egentligen gott? och vilken känsla upplever man när man ätit färdigt? För min del är det fettigt och växer i munnen, ganska smaklöst och ger en matkoma som gör det svårt för mig att koncentrera mig på mitt jobb resten utav dagen. Dvs en helt meningslös måltid men något som jag ätit många gånger med samma resultat.

Men hur kan man lura sig till positiva vanor? Hur kan vi tänka så att snåla in, blir något positivt? Att dra ner på konsumtion blir roligt. Det tror jag bara vi uppnår om vi har rätt mindset och om vi verkligen, verkligen vill någonting.

Hur ska man göra då? Jag drog exemplet i förra delen om bilen och att en sån sak som ny bil kan vara moroten till början av ett sparande. Kanske kan man baka in detta i ett mycket större sparande, säg att man kommer överens om att sambon får den här nya coola bilen mot att man lägger undan 5000 i månaden och man tar bussen istället för bilen till jobbet. Det kan ju innebära att man kanske bara använder 1 5:e del av sparandet när man ska köpa bilen och ha 4/5 kvar. Detta sparandet kanske har stigit så miljonen är nära och en tanke kring detta kanske sätter ett frö hos din partner att.. "fan jag har nästan en miljon". Detta kan så klart balla ur totalt i konsumtion men jag tror inte det, jag tror att detta kan vara brytpunkten då man känner att det är ganska skönt att ha en trygghet och att de där gemensamma målet faktiskt är något som är nåbart. Något vi kan ta på och kanske tom se framför oss.

Vill man ha en riktig kickstart på detta så sätt er ner tillsammans och prata om era mål, vart vill ni i livet? Vill ni flytta utomlands, vill ni kanske köpa husbil och sälja huset. Det viktiga är målet annars tror jag faran för att man avviker från resan är stor innan man ens har börjat. Vad vill din partner med sitt liv, det kan kännas som en enorm fråga som kanske inte kan besvaras bara med en mening men det kan vara en indikation om vart vi ska.

En stor fråga är "finns gud?" självklart finns han säger jag men bara för dem som tror på honom, jag personligen tror inte på honom men det är klart han inte finns för mig när jag inte tror på honom.

Så denna fråga om vad ens dröm är skulle kunna mynna ut i att driva ett värdshus eller bo på stranden på en ö i Asien. Men det skulle också kunna vara att få mer tid med familjen, barnen och ha råd att vara hemma mer.

För oss har de här med mål varit lite en gråzon vi har diskuterat våra alternativ, räknat på vad det skulle betyda att ha 3 miljoner på banken resp. ett betalat hus. Hinner vi uppnå båda dessa mål inom en rimlig tid innan pensionen kickar in? När jag fick positivt svar på min sjukdom hemokromatos som ändå är förhållandevis vanlig i norden samtidigt som jag ärvt psoriasis så var jag mer än övertygad om att jag vill leva på en varmare breddgrad. Detta dels för att slippa besvär med huden men också för att mjuka upp lederna i kroppen när stelheten sätter in. Bastu i all ära men där kommer jag inte kunna sitta hela dagarna.

Vårt mål blev alltså ett utlandsboende en del av året för att underlätta min sjukdom för mig. Min fru älskar solen så tror inte hon klarar över detta heller :).

// OlaSlayer

Dolda budskap, hur blir ekonomi roligt? 1/2

Vi som har twitter läser dagligen om personer som når första miljonen eller flyttar ut till stugor i skogen och lever på avkastningen från flera års sparande på börsen. För att de sistnämnda ska överhuvudtaget bli möjligt så behövs det troligtvis 2 dedikerade parter för att det ska dels vara roligt för båda parter och för att målet ska vara gemensamt.

Hur får jag då min sambo att hänga med på tåget?

Det finns en rad olika delar i detta, dels är det motivation. Hur ska du få din partner motiverad att spara säg 10-30% av sin lön?

Sen kommer det till uppoffring för vi lever alla olika och ju senare i livet man träffar sin livspartner desto större tror jag att behov beteendet och de utvecklade "jag" tänket är. Kan man verkligen tänka sig att skippa morgon eller eftermiddagskaffet på pressbyrån som man druckit nu i 5-10-15 år bara för att ens nya partner vill spara pengarna till senare?

Så klart kommer målen in i bilden här också, har vi/ni samma mål?
Vill din partner sluta jobba tidigare eller kanske gå ner i tid vid 50-55 års ålder? Hur ser karriärstänket ut? För inte lägger vi ner kropp och själ på ett jobb för att sedan när vi nått våran drömposition sluta bara för att man nått en viss gräns i ekonomin.

Säg att du börjar som Peter "Poker" Wallenberg som smörgåspojke på Grand Hotell som 14-15-16 åring i ett sommarjobb. Sen jobbar du dig upp och får mer och mer ansvar och när du slutar skolan så får du ta hand om en stor del av hotellet. När du börjar närma dig 50 så får du den där chansen att bli VD och du får ta hand om ditt alldeles egna hotell, är det då rimligt att tro att du vill sluta efter bara 5 år för att du kan? Jag har aldrig hört talas om en VD som jobbar 50% så det tror jag är uteslutet.

Det jag försöker få fram är att det är så mycket mer som driver oss än bara "du ska vi spara ihop pengar så vi kan sluta jobba tidigare?" Sen vad målet är... Ja det är ganska ointressant, om du vill resa eller bosätta dig utomlands eller bara gå hemma och pilla i trädgården.

Men hur gör man då ekonomin rolig? Hur gör man den rolig för barnen när dem ska lära sig om veckopeng? Kan man använda samma psykologi på sin partner?

Jag förstår också att jag bara hinner skrapa detta ämne på ytan men jag kanske väcker lite frågor som man kanske inte tagit med sin partner innan men man kanske har ett gemensamt sparande ändå.

Men om man drar en parallell med sin partner som går ungefär såhär så tror jag att förståelsen för vad man vill åstadkomma kan komma naturligt.

Min fru vill ha en ny bil, de tror jag allas fru eller sambo nämnt eller kanske tom tjatat om någon gång. Det ska vara en Audi eller en Bmw och gärna en cab modell. Om man då säger att min fru köper en bil för 20.000 istället för att ta bussen för att "köra något iaf" så kan man göra följande antaganden. Bilen för 20.000 kan behöva lite större reparationer då den gått lite längre. Den kanske överlever 5-10 år men komforten kommer vara något nedsatt mot vad hon vill ha. Årligen kommer vi betala ca 14 tusen i skatt, försäkringar, service, däck och då har vi inte ens nämnt bränsle.

Kan man då räkna in detta i ett spann av år där hon kör en bil som hon inte vill köra egentligen och dessutom betala sammanlagt 160.000 på 10 år för detta... i mitt huvud så är det en tankevurpa som man lätt hade kunnat förvandla till tex busskort för 60.000 bara där har hon sparat 100.000 och detta bara på service och lite däck. sparar hon dessutom alla pengar på drivmedel, säg en tank i veckan? inte helt ovanligt och den går på 650-700kr så sparar hon ytterligare 260 tusen. Detta utan att hon egentligen inte gjort något avkall på någon annan komfort i livet. Inte mindre kläder och inte mindre mat eller resturangbesök men på 10 år så har hon till den där bilen bara på ett enkelt val. Sen ska man ju tillägga att hade hon dessutom sparat 2-3 tusen i månaden så hade hon nått sitt mål betydligt snabbare.

Jag tror drivet och motivationen kan komma ur en morot, ett mål. Om alla hade intresserat sig lika mycket för ekonomi som för sin vikt så tror jag vi hade haft ett mycket bättre sparande och en mycket bättre förutsättning för att klara av hårda perioder i våra liv.

// OlaSlayer